en envis skitjobbig två åring..

Det känns som man är på att förlora fotfästet. Vet inte hur jag ska känna eller hur jag ska må. Känns som man glider längre bort, och jag orkar inte ta tag i det. Det känns som att man inte har tid med mitt socialaliv, är det inte jobb Så är det skola, ingen fritid har man, sam har haft en lugn period, men tyvärr e den över nu, han är värre än någonsin, vi vet verkligen inte vad vi ska göra. Idag fick jag gå ut från Ica med honom under armen medans han skrek, och sparkades, så fick Roger betala, jag fick tvinga ner honom i bilstolen, o se till så han inte klämde sig han vråla värre än nånsin. Vad fan gör man. Det går inte att gå ut i affärer med honom, eller sitta i lugn o ro o äta med honom. Den stunden han sov i Ystad var så lugn o skön vi fick kolla i affärer i lugn o ro, men på Burlöv så hade han vaknat o skulle göra precis som han ville. Jag längtar till nästa år då hoppas jag att allt är ordnat med vissa saker. Jag behöver lite ro i själen,